✫

... är att jag klarar inte av att se mina egna brister. Det är inte det att jag är utseendefixerad eller whatever som de välkända stora bloggarna. Jag kan gå ut utan smink, (jag har mina perioder när jag kan använda smink varje dag, och andra perioder orkar jag aldrig sminka mig), jag kan gå ut i mjukisar och aa ni fattar vad jag menar. Grejen är att jag inte visar att jag inte gillar vad jag ser när jag tittar i spegeln. Ibland kanske jag gör det till mina vänner, och förlåt jag vet att ni hatar när jag gör det. Jag visar det faktiskt mest när folk försöker ta bilder på mig i smyg. Det är det värsta som finns, eftersom att jag fixar inte att se fula bilder på mig själv. Jag får sånt grymt lowboost på mitt självförtroende då. Det är inte bara mitt utseende heller, jag försöker varje dag vara det extraordinära personen, som alltid är glad och tjalala. Men det funkar inte, för att något går fel och that brings me down. Ett annat bra exempel är mitt mellannamn, som jag inte ska berätta vad det är, jag hatar det namnet! Har gjort det ända sen jag var liten, och folk som vet att jag stör mig på det namnet keeps rubbing my nose in it. Jag brukar aldrig säga det till någon (de som vet det har sett det på mitt idkort) eftersom att jag skäms över det. En annan punkt är utförande, om man ska göra något speciellt och som jag vet att jag inte kan, så brukar jag inte ens försöka. Jag är rädd för att misslyckas, och när man ser att jag inte ens försöker så blir det inte lika skämmit när man inte klarar av det.

That's my complex and I'm working it off in my way to brilliance.