Absolut inget för mig..
Seriöööst jag fattar inte vad som händer med mig?!
Jag hade ju utvecklingssamtal idag, och det var ju inte som att Leif sa värsta sakerna jag menar det värsta var ju frånvaron.. Och det är ju lixom inte försent att fixa, och jag följde inte alls mitt egna råd om att inte må dåligt över nåt jag inte kan göra något åt, jag hade samtal under musiken, efter samtalet som varade cirka en halvtimme övertid så ringde jag Steffi och dom va redan i idrottshallen så jag skippade lunchen, heell to the noo att jag ska sitta och äta själv :) aja jag gick dit med en klump i halsen och jag fattade inte vart den kom ifrån den bara fanns där, och när jag kom till dom var jag på så dåligt humör så att jag va skit elak och la värsta kommentarerna till Steffi, jag fick typ värsta skuldkänslorna och låste in mig i toan för att lugna ner mig. Satte mig på toalettgolvet och lutade mig mot väggen, kollade upp i taket och från ingenstans släppte den.
Klumpen som kändes så konstig där i halsen försvann, och ner för kinderna rann en tår, och en till.. Och sen kom det mer och mer.. Jag lät inte ett knyst jag lät bara tårarna rinna för att må lite bättre efteråt. (Tur att jag inte hade mascara på underfransarna iallafall haha) jag satt där inne i 20 minuter ungefär, sen kom Steffi in i toan, hon låste upp utifrån och satte sig brevid mig. Hon undrade såklart vad som hade hänt men det kunde jag inte sätta ord på. Hon antog från början att det va pga samtalet men det var det ju inte. Men jag vet faktiskt inte, jag blir bara ledsen ibland utan anledning, det blir oftare och oftare nu. Det är väl mest pressen antar jag, allt måste ju vara så perfekt. Då menar jag verkligen allt. Sen ska man ju orka med allt också, det är nog mitt största problem, helt plötsligt har jag för mycket på mina axlar och då släpper jag allt.
Men jag vet att allt kommer att bli bra till slut och jag skriver inte ner det här för att ni ska tycka synd om mig. Verkligen inte, jag tycker det är jobbigt när folk tycker synd om mig. Jag vill bara skriva av mig lixom.
Jag måste få ut mina känslor någonstans så att jag inte går in i väggen. Det är jag jätterädd för att göra, det finns typ i mina gener, om det kan finnas där. Haha, men ni fattar vad jag menar..
Ha det bäst.. ♥
Jag hade ju utvecklingssamtal idag, och det var ju inte som att Leif sa värsta sakerna jag menar det värsta var ju frånvaron.. Och det är ju lixom inte försent att fixa, och jag följde inte alls mitt egna råd om att inte må dåligt över nåt jag inte kan göra något åt, jag hade samtal under musiken, efter samtalet som varade cirka en halvtimme övertid så ringde jag Steffi och dom va redan i idrottshallen så jag skippade lunchen, heell to the noo att jag ska sitta och äta själv :) aja jag gick dit med en klump i halsen och jag fattade inte vart den kom ifrån den bara fanns där, och när jag kom till dom var jag på så dåligt humör så att jag va skit elak och la värsta kommentarerna till Steffi, jag fick typ värsta skuldkänslorna och låste in mig i toan för att lugna ner mig. Satte mig på toalettgolvet och lutade mig mot väggen, kollade upp i taket och från ingenstans släppte den.
Klumpen som kändes så konstig där i halsen försvann, och ner för kinderna rann en tår, och en till.. Och sen kom det mer och mer.. Jag lät inte ett knyst jag lät bara tårarna rinna för att må lite bättre efteråt. (Tur att jag inte hade mascara på underfransarna iallafall haha) jag satt där inne i 20 minuter ungefär, sen kom Steffi in i toan, hon låste upp utifrån och satte sig brevid mig. Hon undrade såklart vad som hade hänt men det kunde jag inte sätta ord på. Hon antog från början att det va pga samtalet men det var det ju inte. Men jag vet faktiskt inte, jag blir bara ledsen ibland utan anledning, det blir oftare och oftare nu. Det är väl mest pressen antar jag, allt måste ju vara så perfekt. Då menar jag verkligen allt. Sen ska man ju orka med allt också, det är nog mitt största problem, helt plötsligt har jag för mycket på mina axlar och då släpper jag allt.
Men jag vet att allt kommer att bli bra till slut och jag skriver inte ner det här för att ni ska tycka synd om mig. Verkligen inte, jag tycker det är jobbigt när folk tycker synd om mig. Jag vill bara skriva av mig lixom.
Jag måste få ut mina känslor någonstans så att jag inte går in i väggen. Det är jag jätterädd för att göra, det finns typ i mina gener, om det kan finnas där. Haha, men ni fattar vad jag menar..
Ha det bäst.. ♥
Kommentarer
Trackback
